Ett steg framåt, två steg bakåt

Jag grät när jag cyklade hem i regnet ikväll. Och inte för att cykeln hade noll luft i däcken - utan för att jag var så himla ledsen, ifrån hjärtat. Jag är en person som kan pendla lätt i känslor men sällan spelar över. Jag blir sällan arg, jag bloilr sällan ledsen och jag gråter nästan aldrig. Ikväll slog allting över under loppet av en timme. 
 
 
SÅ mycket tid, pengar, omsorg och kärlek jag lagt ner på den här hästen. Tidiga morgnar och sena kvällar. Markträning, promenader och slita-håret-av-sig-pass i ridhuset. Allt med hoppet om myrsteg framåt mot att få henne att sluta stegra eller försöka kasta in mig i väggen. Så många ridpass dansandes på kniveggen med hjärtat i halsgropen där hon i ena sekunden skött sig exemplariskt för att i nästa sekund vända på en femöring och stå på två ben. Så.Mycket.Slit.Och.Tid.Och.Kärlek. 

Gudarna ska veta att jag tycker om den här damen så ofantligt mycket. Och likaså ska gudarna veta att hon är en guldklimp att rida när vi lyckas samarbeta. Jag känner henne & jag vet hur fantastisk hon är. Men ikväll blev ännu en tråkig kväll. Det börjar bli lite för många sådana nu. Lite för många avkastningar in i väggen, lite för mycket egna sto-intiativ och lite för mycket protester. Jag varken vill, vågar eller får rida henne ensam utan hjälp ifrån marken längre med tanke på hennes oberäkneliga små hyss numera. Hur kul är det!? Förstår ni hur ont det gör i hjärtat när man på så kort tid går ifrån att kunna rida ut en häst själv till att knappt våga eller kunna sitta på henne utan hjälp? Det är så knäckande. Min trygghet på hästryggen och mitt självförtroende i ridningen har fått sig en rejäl törn och jag vet inte riktigt hur jag ska lappa ihop alla trasiga bitar. 

Hon har inte ont, det är inget fel på utrustningen och hon går jättefint om jag har hjälp. Men på egen hand när hon har chansen så är hon smart och vet när hon kan köra över mig. Och vad ska man egentligen göra? Antingen får man rida kravlöst i skritt/trav utan att kräva något och sedan hoppa av, klappa och vara nöjd där "bra idag klarade vi oss utan stegringar eller trams". Eller så får man försöka ställa små små krav opch om hon börjar protestera backa bandet och gå tillbaka. Att sitta och bråka med henne på hästryggen är inte ett alternativ när jag är själv med tanke på den enorma skaderisk det medför för tillfället. OAVSETT vad så får hon vad hon vill - slippa arbete med krav på sig. Det känns som om jag får tränarhjälp en dag och den bra känslan infinner sig, sedan tar det mig bara ett ynka pass ensam för att backa tillbaka till ruta ett igen. Som att stå och trampa på samma ställe hela tiden. Kul. Jättekul. Nej, snarare frustrerande till tusen. 

Det gör så ont i hjärtat att stå där och känna sig så maktlös. Så bräcklig och så himla himla trasig. Visst är det så inom ridsporten, för oss alla, att det går upp och ner. Men hur tar man sig ur det? Hur orkar man sålänge man är mitt i karusellen och känner blodsmaken i munnen efter var och vartannat ridpass?