söndagsmagi

Finns det något bättre än att börja en söndagmorgon med en skrittrunda i skogen tillsammans med häst och en bra vän? Tror inte det va. Det här var vi minsann värda efter gårdagen! 

Nu ska jag hem och ta en snabb powernap innan jag ska tillbaka till stallet för ett par träningar. Hej söndag! 

80/90 Munka Ljungby

                    foto; Emil Gustafsson - EGfoto.se

Dags att utvärdera första starterna på SuperSacci. Som jag nämnde i tidigare inlägg är jag verkligen så himla nöjd med min häst trots att resultatet på Equipe visar utesluten. Hon var en stjärna att ha med sig. Skötte framridning och framhoppning utan proble, stod snällt i transporten och såg mest glad och nöjd ut över att få vara på tävling och visa upp sig på en stor gräsbana med publik, haha - Livet på en pinne enligt Saccan! 

Senaste veckan har verkligen ingenting klickat mellan oss på hemmaplan. Min hopprädsla har tagit över och jag har inte ens vågat hoppa små kryss hemma. Mina nerver har suttit utanpå kroppen och jag har verkligen inte kunnat rida ordentligt. Men att vår debut skulle bli i Munka Ljungby har varit mitt mål sedan i vintras och det ville jag hålla på. Någonstans så visste jag ändå att jag blir modigare och presterar bättre när det är skarpt läge. Sagt och gjort, vi anmälde oss till 80cm och jag bad till övre makter hela veckan att hon bara inte skulle ställa sig på bakbenen och visa magen. 

Imorse var jag ändå lugn. 
Vi packade det sista, lastade Sacci, var i god tid, framridningen gick bra. .Och framhoppningen likaså. Jag hoppade inte fram på någon oxer för att jag helt enkelt är för oxerrädd när de står som enkelhinder.. haha, men det gick bra ändå! Sacci var ruskigt pigg och hela hon bubblade av lycka! Ungefär där i mitten av framhoppningen ångrade jag att jag i sista stund valde att rida på ett mjukt tredelat bett istället för det babypelham jag hoppat med hemma... shit happens! 

Men oj vad det märks att det är på tävling min häst vill vara. Väl inne på banan i 80-klassen dansade hon fram, blixtsnabba reakioner på mina hjälper och hon lyste verkligen. Dock så blev häst efter häst utstannade och Sacci var inget undantag. Ett blå/vit räcke med fruktansvärt läskiga vita sockerbitsliknande ifyllnader blev Saccis stora skräck och efter stopp på stopp på stopp blev vi uteslutna. Jag svor lite högt för mig själv och tänkte om vi kanske möjligtvis skulle kunna klara en 90-bana? Inte för att jag knappt ens hoppat det enkelstående med henne senaste halvåret men hur svårt kan det vara?

Mamma efteranmälde oss till klassen efter också, och processen började om. En superfin häst på framridningen. Lika fin på framhoppningen där vi tog ett enda perfekt språng och sen kände att det räckte. Vi red in med bra självförtroende på banan och helt plötsligt förstod jag vad alla pratat om. Helt plötsligt förstod jag hur jag ska sätat distanserna utan en massa krux. Jag förstod vilket tempo jag skulle hålla henne i och hur mycket jag behövde hålla om och trycka till för att få upp hennes ben. Allt bara föll på plats. Det gick plötsligt plättlätt att hoppa och galoppera på. Tills vi kom till Saccis mardrömshinder... det hinder som fick oss uteslutna i klassen innan. Hon kastade sig än en gång åt sidan och jag la en volt för att komma på det igen. Hon hoppade utan problem och därefter valde jag att hoppa något hinder till bra och sedan utgå själv. Helt enkelt för att jag tyckte att hon var så duktig som lyssnade på mig, och vi hade en så himla bra känsla där och då. Med två-tre hinder kvar hade det kunnat bli ännu ett stopp för min tittiga dam dagen till ära. Eller inget alls, det kan jag omöjligt veta. Men någonstans så vill jag hålla hårt i självförtroendet hos både mig och min häst på lång sikt. 

Nästa helg tar vi nya tag i Höör! Gp hard or go home.