getens år

Enligt den kinesiska kalendern så har 2015 varit getens år. För mig har det snarare säga att det varit hästens år.
I mitten på januari precis när vintern slog till här nere i söder satt jag upp i sadeln. Där började en resa och en satsning jag aldrig hade kunnat tro ett halvår tidigare. Knappt ett år sedan jag satt där i sadeln på hästen första gången och idag har jag min alldeles egen turboprinsessa & hoppkanon i en box fem minuter hemifrån. Med en superutveckling i bagaget skapad av ingenting annat änr en urvilja att lära sig. Från att inte kunna trava, styra eller bromsa till att kunna hoppa 1.30. Ja.. det blev visst ett sånt år. Ett fint år som jag ser tillbaka på med ingenting annat än glädje och kärlek. 

 
2015 blev också året då jag packade ihop all kunskap jag hade i bagaget om marknadsföring, mediekommunikation och projektplanering för att kombinera detta med hästarna. Helsingborg Horse Week blev mitt finaltest & visade sig vara årets upplevelse på hemmaplan. Möjligheten att få rida fantastiska hästar och lära känna oerhört varmhjärtade människor med samma mål och intressen. Tack vare det blev jag och en vän headhuntade till Falsterbo Horse Show, den känslan var ingenting annat än fantastisk. Det finns ingenting som är ett så bra resultat av hårt slit som när nya dörrar öppnas och drömmar yppfylls. Ett år där gränsen mellan arbete, hobby och ren livsglädje blev hårfin. Det har varit ett år där folk klappat mig på huvudet och sagt "Det där klarar du aldrig" och för att sedan klappa mig på axeln och säga "Grattis, det där klarade du fantastiskt!" 

Kanske viktigast av allt, så blev det här ett år där jag lärde mig att älska mig själv och skapa en vardag av ett liv värt att älska. Jag bytte ut min vänskapskrets, började med mental träning och insåg att jag är viktig och jag duger. Jag är en viking. Blev tryggare i mig själv och började sluta tänka på vad folk tyckte och tänkte om allting och som ett resultat av det har jag aldrig mått bättre.

Toppar och dalar till trots så har det här året varit mitt livs bästa. Jag har lärt mig så mycket och jag har utvecklats minst lika mycket. Tack tack tack. 2015 blir svårtoppat men jag har en magkänsla av att nästa år lär slå det med hästlängder(!)

Jag vill passa på att önska er alla ett gott nytt år och hoppas att ni tar det lite lugnt trots att det är nyårsafton! Puss och TACK för ännu ett år, 2016 innebär ett nionde bloggår med er, tänk vad tiden går! 
 

Mer på två ben än fyra

 
 
För tillfället är min lilla dam inte jättelättriden. Superstel i ena sidan och otroligt ovillig till arbete. Tvi skrittsteg - stegring - två skrittsteg - stegring igen... Suck. I kombination med att hon rasade i vikt coh vägrade äta det andra höet så tappade hon allt. Vilket har påverkat henne i ridningen enormt mycket. Efter avmaskning och rejält plussat på foderstaten nu en intensiv period, mycket longering och försiktig lösgörande ridning så ska hon förhoppningsvis snart bli supersacci igen. Det gör så ont i hjärtat att se henne såhär och när hon protesterar som hon gör i ridningen nu på grund av obehag så blir det en farlig situation för både häst & ryttare. Ber till övre makter att det ska gå på andra hållet nu. Gärna igår. :(

Spöken ifrån förr

Om jag bara fick använda ett enda ord för att beskriva mina tonår skulle det vara ensam. Så himla ensam. 

Jag snubblade för ett tag sedan över Nellies klipp för Vulpine TV där hon berättar öppet om ensamheten & baksidorna med allt som kommer med offentligheten. Det klippet gav mig kalla kårar längst hela ryggraden då jag tänkte tillbaka på min egen vardag för inte allt för många år sedan.


När jag var runt 14-15 år upptäckte jag härligheten med konsertfoto och bara något år senare var konserter, långa tågresor runt om i landet och turnéplanerande en del av min vardag och min stora passion. Det fanns inga svenska namn inom musiken som jag inte hade haft framför kameralinsen och plötsligt trillade det in inbjudningar till både releasefester och tv-sändningar hit & dit. Fotografering & turnéliv blev en livsstil. Mina vänner toppade topplistorna med sina låtar, konserterna blev mer och mer lika mycket umgänge och glädjefester som jobb & det var allt ifrån TV-produktioner med flotta fartfyllda efterfester till små singneringar på köpcentrum. Efter ett tag blev våra svenska musikartister vardagsmat och jag fick istället ta mig an de internationella stjärnor som kom till Sverige. Det var magiskt kul, det var det verkligen, och jag skulle inte ha velat byta bort det för någonting. 

Men samtidigt som den livsstilen blev en del av mig pågick något annat i livet - Skolan. Vardagen hemma. 
Ena dagen kunde jag sitta i en loge med Chris Brown för att nästa dag återvända till skolan och vara en osynlig oviktig ful tjej. Det var kontraster. Kontrasternas kontrast. Ena dagen ska du vara stolt över den du är, inspirera andra ungdomar, gå på event och vara "viktig". Andra dagen får du skit om du tror att du överhuvudtaget är någon. Att veta sin plats, det var viktigt, men ingen visste vart den var.

 
Hur folk reagerade på vad jag gjorde och vilka jag umgicks med?
Hån. Hån hån hån. Hån och ensamhet. 

Jag blev utskrattad och folk tog sig friheten att driva med mig på min bekostnad. Folk stängde ute mig. Överallt och hela tiden. (Om någon av er donkies som stod för merparten av hånskratten skulle läsa det här så vill jag hälsa er; det var aldrig roligt, det är inte roligt och det kommer aldrig att bli roligt.)

Hur ska man som ung osäker tjej veta hur man ska hantera en sådan situation? Det är onormalt, obeskrivligt & inte minst, jävligt förvirrande. Vem vill man vara? Vem ska man vara? Vem får man vara? 

Jag valde att komma försent. För att slippa passera blickarna i korridorerna måndagmorgnarna. Jag valde att fly rummet när någon spelade musik för att slippa hintarna om mina vänner bakom låtarna. Jag skämdes. Jag skämdes så mycket för allt jag tyckte om så mycket och det var bara så fel. Men vad skulle man göra? Hur skulle man göra? Till slut fick folk tro att jag var hemma och skolkade när jag var ute och reste. Och till slut, till slut kom jag knappt till skolan alls. Jag hade ett par nära vänner under de åren som än idag står mig varmt om hjärtat men där och då är det tyvärr alltid så att de negativa sidorna och grupperingarna tar över makten.

 
Jag var så ensam. Det fanns dagar då jag inte önskade något annat än att det fanns någon som gjorde samma sak som mig. Så att man skulle kunna hälsa på någon och få ett genuint hej tillbaka utan att undra vad de ville ha av mig. Om de ville vara min vän för att jag var den jag var eller för vad jag gjorde. Att slippa känna sig ensam, utnyttjad och hånad. 

Det känns som att, när du omedvetet väljer offentligheten och medievärlden, så väljer du bort vänner, respekt och att få vara människa. Vissa anser plötsligt det vara okej att kasta skit, uttnyttja och anse sig ha full tillgång till ens privatliv. Det är det inte. Det är det ALDRIG. 
 
Offentlighetens strålkastare är en riktig åsna och att "man får räkna med" vissa saker är det sämsta motargument jag någonsin stött på. Givetvis kan offentligheten vara en anledning till att folk ser och hör en. Att existensen uppmärksammas. Men det får, och ska, aldrig vara en ursäkt till att människor får bete sig hur som helst. ALDRIG.