Made for Me

Klockan är runt nio på kvällen och först nu börjar jag vakna till liv.. Jag cyklade tll stallet imorse som en sovande panda för att hinna med att fixa stalltet innan jag skulle med Sixten på tävling. Massor med ponnysar på samma ställe, hur fint!`? Det känns som om jag tar igen för den där ponnytiden jag aldrig hade... så fort jag ser ett fint ponnyekipage blir jag som en hispig stolt mormor som ska fotografera klappa och gulla. Det var en inbjudningstävling där en tid var satt och närmast felfria den angivna tiden vann. Kul med annorlunda tänk tycker jag! Sixten red två fantastiskt fina rundor och det retar gallfeber på mig att han som red lugnt, fint, rytmiskt och klockrent inte kammade hem en enda placering (EN sekund för långsam ritt ifrån en förstaplats.. det ni!? Applåd minsann.) medans anra ponnyryttare kan fara runt som skållade hönor och plocka rosetter. Nej hörrni, hur mycket jag än gillar ponny så är det få ponnyryttare som imponerar med sin ridning på mig. Allt för ofta i de lägre klasserna ser man mest huxflux & tramsigheter. Någonting som tyvärr alltför ofta sätter krokben för barnen när de sedan går upp på storhäst. Varför har vi inte fler ponnytävlingar med stilbedömning? Lär barnen att rida harmoniskt och med respekt för hästen redan som unga? Jag kommer alltid vara en liten satkärring som trimmar de ponnysar jag tränar med att det ska se "lugnt" ut. Inget flaxande, inget farande, inget tramsande. Långsiktig lärdom och självförtroende, det är allt!