Made for Me

Kan vi ta ett ögonblick och prata om ridsportens tabubelagda tävling, framförallt hoppnigen?
Hur kan det vara så tabubelagt att prata öppet om tävlandet som tävlandet i grund går ut på. Det vill säga: rida felfritt, och rida fort. Det är ett ganska enkelt system egentligen i hoppningen som sorterar ut vinnare och förlorare. Minst antal fel och snabbast tid vinner. Och så vice verca. 

Nu talar jag för mig själv och för storhäst-tävlande ekipage främst. Vi alla som tävlar i hoppning vet vad det är som krävs för att vinna en klass. Vi alla vet reglerna och vi alla vet vad som krävs för en blågul rosett. En felfri runda, inga bommar som faller, inga stopp, inga volter osv osv, och på snabbast tid. ÄNDÅ, så är det så tabu att prata om just det!? Jag lyssnade på en av ridpoddens avsnitt häromdagen där de tog upp just detta också, så himla intressant. Alla vill vinna, men att träna tävlingslikt hemma, på att rida fort och felfritt - det är fånigt. 

Samma sak om du får frågan om din plan/känsla inför en tävling, och du svarar att du ska vara "felfri och rida snabbt som vinden".  Då tittar folk på en, klappar en på huvudet och säger; "rid inte så hetsigt, rid snyggt och ha roligt istället!". Ah, kanske det, men jag tror du missat poängen med hela tävlingsformen då. Absolut är det inget fel på att vara ute och tävla för att "bara ha roligt", strunta i resultatet och bara tävla mot sin egen utveckling. MEN tävlar man för att det är roligt att tävla och vill ha en chans att placera sig så kan man omöjligen förneka eller förbise faktumet; RID SNABBT, INGA FEL och hoppas att ingen annan är bättre än dig. Det är precis det som hopptävlingar i grunden handlar om. Så varför har det blivit så tabubelagt? Varför hysshas man när man råkar säga det högt? 

Själv är jag en tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna. Jag presterar som bäst när det är tävling, när det verkligen gäller. Och jag njuter av varje sekund. Det är roligt att tävla. Men jag gillar också själva tävlingspressen. I mitt sikte står alltid att vara felri och plocka hem en rosett, oavsett bedömning. Och jag vet; rider jag ordentligt, skärper till mig, är bästis med min häst och dessutom får en bra tid så är det allt som krävs. Och det finns en charm i det. Ni som säger att det är roligt att tävla trots att man kommer sist gång på gång; jag kan köpa er filosofi, men jag förstår inte den. Om jag vet med mig att vi som ekipage fått en rivning för att jag slarvat i ridningen då är jag oerhört arg på mig själv, där och då är tävling allt annat än roligt. sen åker jag hem och tränar järnet för att förhoppningsvis inte behöva göra om det misstaget igen. Tillbaka till hoppbanan; och åter siktet inställt på att prestera på topp. Tävlingsmomentet; vinna elle förlora. Det kryper i kroppen på mig att göra allt jag kan, oavsett om det är en hopptävling eller kortspel. Kanske är det så att vissa har det där med tävlingsinstinkt i huvudet från början och vissa inte. Kanske kan man till viss del träna upp känslan. 

Givetvis kan man leverera en felfri runda och det betyder inte att man automatiskt är nöjd eller vice verca, att man inte kan vara nöjd om man får ett par nerslag i en övrigt fin runda. Det handlar alltid om utvecklingen hos individen, edt är likväl en tävling mot medtävlanden som en personlig tävling om att hela tiden bli bättre. MEN faktumet kvarstår för mig, har man inte på lång sikt en känsla för att vilja vinna, och vilja bli bättre och bättre för varje gång. Varför tävlar man då? 

Som sagt, jag kan köpa filosofin "hoppa på tävling för skojs skull", men jag förstår inte värdet. Ännu mindre förstår jag felet i att åka till en tävling och vilja vinna, och vara beredd att rida som en skållad råtta för att göra det. Även om jag sällan har en chans till att vara bäst, så vore jag inte hälften så bra om inte åtminstone viljan fanns där tror jag.