INTE SÅ KONSTIGT ÄNDÅ
Hej kära gamla vän.
Det har varit du och jag bloggen i snart tio år så det är kanske inte helt konstigt att jag saknar dig ändå.
Ingen väcker min kreativitet och skrivarglädje som du. Och ingen kan nog få det att klia i fingrarna efter att fotografera som du. Vi har trots allt så många fina minnen ihop du och jag. Gått igenom livet tillsammans, som en trygg hand att välta ur sig ord och visor över när man behöver tömma hjärtat.
Så det här med att jag saknar dig är kanske inte så konstigt ändå.
Jag är trots allt väldigt ensam och jag tycker det är så ofantligt befriande att låta tankar bli till ord.
Så det här med att jag tittar in då och då och till slut har beslutat mig för att publicera något nytt igen är kanske inte så konstigt ändå. Det är du och jag bloggen, på en pinne genom livet.♥
Det har varit du och jag bloggen i snart tio år så det är kanske inte helt konstigt att jag saknar dig ändå.
Ingen väcker min kreativitet och skrivarglädje som du. Och ingen kan nog få det att klia i fingrarna efter att fotografera som du. Vi har trots allt så många fina minnen ihop du och jag. Gått igenom livet tillsammans, som en trygg hand att välta ur sig ord och visor över när man behöver tömma hjärtat.
Så det här med att jag saknar dig är kanske inte så konstigt ändå.
Jag är trots allt väldigt ensam och jag tycker det är så ofantligt befriande att låta tankar bli till ord.
Så det här med att jag tittar in då och då och till slut har beslutat mig för att publicera något nytt igen är kanske inte så konstigt ändå. Det är du och jag bloggen, på en pinne genom livet.♥